Skrämd utaf vapenklangen, fågelskaran
på rädda vingar lämnar söderns jord,
den skygga lommen minns, hur trygg för faran
han sam på enslig skogssjö här i nord;
och stork och svala komma hufvudstupa
hit upp att söka sig ett fredadt bo.
I nordens skogar, i de tysta, djupa,
hvad lif, hvad lust, där nyss var dödens ro!

I trädets krona, som sitt löfverk breder
till skydd, ett näste reds af vingadt par,
i murken stam slår sig ett annat neder,
ett tredje snårets gömma föredrar:
än att till bygget strån och kvistar bringa
de komma flaxande med fång på fång,
än jublande mot gränslös rymd de svinga,
och nyfödd vårfröjd sväller ut i sång.